Så kommer då livet ifatt mig?!

Har mått rätt uselt ett tag nu, min energi är förbrukad, bortflugen sin kos och jag vet inte vem som tagit den. Jag har ondare och är mer slut än förr. Ikväll har jag ångest och ville bara att dagen skulle ta slut.

Jag erkänner att jag inte är en obotlig optimist. Mitt liv suger aphårt ibland, rätt ofta känner jag mig som bluffen som ska bli avslöjad när som helst. Jag vet hur jag vill leva men kommer aldrig göra det. Mitt liv kan jag inte styra särskilt mycket över. Mitt liv har jag inte makten i. Mitt liv styrs av att jag är sjuk och inte kan göra mycket åt saken. Det är fruktansvärt att känna sig maktlös vid 43 års ålder. Jag hatar min sjuka kropp, jag avskyr helhjärtat att inte kunna som förr med envishet bita ihop och plantera fötterna i jorden för att få nytt fäste, spotta i nävarna och ta nya tag. Spottet är slut och köttet på mina händer har lossnat.

Som jag känner det nu är jag förbrukat, brutet gods som inte ens går att sälja på second hand. Jag vet att inlägget låter deppigt men ... Just nu är det så här. Just nu suger mitt liv för att jag suger.

Jag har inget att erbjuda, jag är tom!

Jag orkar inte samla kraft att våga drömma, för alla mina drömmar går i kras, jag förstör allt kring mig. Känns det som.

Just nu saknar jag hopp och jag längtar efter handlingskraft. Så känns det när livet kommer ifatt mig, ett liv som jag egentligen längtar att leva. Det har varit för många kränkningar för mig nu ett tag och i mitt trasiga hjärta river det upp stora, smärtsamma och blödande sår.