Translate

Visar inlägg med etikett stöd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stöd. Visa alla inlägg

tisdag, september 25, 2012

Att känna sig älskad trots allt

Det finns mycket man kan säga om mig som människa, skapa nya epitet och trycka ned mig. Vad jag mest av allt saknar är människor som vill förstå vad jag menar ibland. Tja, egentligen förstår många mig. Egentligen gör jag mig förstådd.

Jag har ju kommit till en punkt där jag har mött nya svårigheter och efter att ha varit stark så länge så orkar jag inte vara det, nu, hela tiden.

Jag vill lära mig att vara snäll mot mig själv, unna mig frid, unna mig att må gott. Jag ÄR vär det. Lika mycket som du och du.

Det är skönt att tänka att jag ÄR värd det. Det öppnar upp för mjukare tankar om mig själv, vänligare och mildare krav kanske t o m.

Något nytt och bra för att lära mig att slippa ha dåligt samvete för maten jag äter är att jag håller på att bli vegetarian. Min kloka dotter har lett mig in på den banan. Hon är så duktig och lagar god mat. Tacksam tar jag emot hennes råd.

Åter till rubriken, känna sig älskad trots allt handlar om angrepp jag blivit utsatt för. Angrepp jag inte gör mig förtjänt av. Jag avskyr att bli förminskad, klappad på huvudet och sedd som någon man måste ... Ja jag vet inte ... Trycka ned bara.

Det faktum att jag ber om hjälp nu är min stora utmaning. Nu kommer det hjälp ibland fast jag inte ber om det ens. Det är fantastiskt och på facebook får jag ta emot kärlek, höra att jag är en fin människa, att jag har något att säga. Det gör mig så glad. Så glad.

Så mitt i min osäkerhet och rädsla så känner jag mig älskad av människor. Många har jag inte ens träffat påriktigt , men de väljer att stötta mig med några ord i varje fall.

DET är medmänsklig kärlek för mig.

söndag, februari 27, 2011

Tillbaka igen efter ett par tuffa dygn.




Min dotter är bara HELT fantastisk. Idag var det tre dygn sedan hon fick nya proteser i båda höfterna. Inte mindre än två gånger har hon varit uppe idag och klarat av toalettbesök. Jag är så imponerad så jag kan smälla av.

Tänker på all oro innan och på vilket bra team vi ändå är ihop jag och min dotter. Hon gör verkligen ett fantastiskt jobb att klara av allt detta. Hon har gjort det så bra med att fatta beslutet från första början och också fram till idag fokusera på målet. Nu är det en hel del arbete kvar såklart men bara det faktumet att hon varit uppe och att hon klarar sig utan ryggbedövning/epiduralblockad är ju värt att beundra henne för lite extra.

Jag är tacksam för allt stöd från vänner IRL och mina fina vänner på Facebook. Ni har hjälpt mig när jag tvivlat på min egen förmåga att ro detta i land, ni har skänkt mig stöd genom att be Gud om hjälp och ni har skickat kramar, hjärtan och massa annat trevligt så Ni har varit med mig/oss hela vägen. Tusen, tusen tack.

Jag känner mig ödmjuk inför läkare och annan personal som gjort ett sånt fint jobb, till personalen på avd 62 på BUS på universitetssjukhuset i Lund och till alla NI som bara vill finnas där med stödjande ord och uppmuntran.

TACK!