Jag är så trött på min egen ofullkomlighet.
Jag är less på mina brister när det gäller att tyda människor, spela spel, skvallra, vara dum mot andra. Brister? säger ni - jo i dagens samhälle är det en brist som gör att man gång på gång åker på smällar.
Gång på gång hamnar i omöjliga situationer. Jag är så trött och slutkörd på det mesta just nu att jag inte orkar gå i kyrkan längre. Det bär mig emot att känna mig bedömd och om det är inbillning eller inte - att jag inte håller måttet. Jag VET att jag inte håller måttet - jag är ofullkomlig och har massor av fel och brister.
Problemet är ju också att jag inte kan förmå mig att vara dum mot andra. Om människor upprepat är dumma emot mig så orkar jag inte längre ta det - det gör för ont. Så jag håller på att undvika människor har jag märkt. Jag orkar inte med att aldrig duga och att alltid känna mig fel.
Som tur är har jag fått komma tillbaka till Återkommande Mode där jag kan reparera självkänslan igen och få känna mig kompetent och uppskattad - trots mina fel och brister.
Ikväll kommer Christer hem igen och det ska bli skönt för då kan jag ägna mig åt honom och han brukar liva upp vårt liv avsevärt. Det är kul att få ha honom hos sig igen. Han älskar mig fast jag är överviktig, har värk och är ofullkomlig.
Det trodde jag bara att Gud gjorde.
Jag måste våga tro på mig själv lika mycket som jag tror på andra människor men det är så svårt för mig. Så svårt...
