Heeej!

Livet har hänt igen sedan sist.

Det är ganska tungt med allt som har hänt och jag har bearbetat mycket under tiden som gått.

Positiv inriktning eller hur?

Skämt å sido, det är ju så livet är, det går upp och ner och ibland så tar saker och ting en ände med förskräckelse medan nya saker poppar upp.

Jag kommer förmodigen få sjukersättning på 100% enligt ett preliminärbeslut. Jag har med andra ord sett mig besegrad efter alla år av kamp att få fart på livet, ignorera sjukdomen och komma igång. Hur mycket jag än har kämpat, på eget initiativ i så många olika omgångar, så är jag nu vid vägs ände.

Tant på 46 år med rullator igen och duschpall med stora svårigheter att få till ett liv med aktiviteter utanför hemmet som jag orkar med.

Det som är roligt är att jag har blivit tillfrågad om att ha en konsert och jag bjöd med mig min underbara dotter, så nu får jag äntligen sjunga med henne. Det ska bli så roligt. Mitt beslut att sluta sjunga var alltså inte mitt att ta. Förhoppningsvis kan jag fortfarande ha en positiv inverkan i andra människors liv och det är så rörande för mitt hjärta att jag är efterfrågad.

Liten video med mig på.

När världen gör att du blir osäker på vem du är

Många funderingar snurrar idag. Både på gott och ont.

Jag funderar mycket på om det är jag eller världen som är tokig? Jag kan ju villigt erkänna att jag har oerhört mycket att lära mig och att det är mycket som skrämmer trots min ålder. Är det någon fler än jag som känner sig ständigt jagad av saker du bör vara för att vara accepterad i samhället? Vill jag verkligen vara likadan som andra? Är det verkligen önskvärt att ständigt söka ett tillstånd där likadan innebär att man aldrig blir likställd någon annan människa på egna villkor? Är det verkligen alltid önskvärt att passa in? Passa in är ju okay om man får vara sitt eget unika jag. Är det verkligen meningen att vår längtan efter samhörighet ska ske på bekostnad av varje människas unika förutsättningar? Måste vi se likadana ut, tänka likadant och ha samma klädsel för att passa in? I såna fall vore det väl lika bra om vi bar uniform som i Kina under Maos tid.

Jag tycker det här är viktiga frågor som vi bör ställa oss. För hur vi än beter oss så är vi alla unika samtidigt som vi alla är människor. Kan inte det vara alldeles tillräckligt, just det att vara unika tillsammans?!

När det kryper under skinnet och liksom skaver

Idag har jag haft en sömnig och trött dag. Det enda vettiga jag gjort är att jag varit på ett läkarbesök. Efter det har jag spelat på datorn och gosat mina hundar.

Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.

Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.

Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.

Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?

Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?

I denna arla morgonstund

Vaknar klockan sex denna morgon och har varit vaken en stund medan jag skriver detta. Jag älskar kommunikation och ser gärna att ni skriver till mig här.

Jag är sjukskriven just nu p g a att min mage krånglar. Japp, ni har hört det förut, men nu misstänker man komplikationer efter min operation av magsäcken. Jag vet inte vad jag ska tro men inser att jag trots det inte orkar med mitt arbete just nu. Jag tycker om att röra på mig, gå i skogen och bara njuta men med min onda mage och för mycket rörelse så gör det väldigt ont i magen. Detta med onda magar påverkar verkligen hela människan. Det är betydligt besvärligare än man tror.

Jag saknar mitt arbete så mycket. Jag har ju fått ett sommarvikariat på sjukhuset här i Sundsvall och på avdelning 24. Måste säga att mina arbetskamrater där är fantastiska. Vilket gäng!

Jag är medveten om att det är ett spretigt inlägg denna morgon men, förhoppningsvis återkommer jag med en aning mer fokus senare idag.

Godmorgon så länge!

Igår var jag arg, bitter, nedslagen, besviken och ledsen

Som tur var stannade jag inte i den känslan särskilt länge. Jag håller på att förlika mig med att vi människor tänker olika, reagerar olika och att vi framför allt har olika nivåer av empati och omsorg om våra medmänniskor.

Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.

Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.

Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?

Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?

Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?

Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.

Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.

Tack!

                                          copyright: Harriet Olsén