Hej igen!

Smyger fram ur mörkret lite. Återigen dags för operation skaka liv i bloggen. Kommentera gärna om ni är intresserade av att läsa mer och gärna också om vad.

Vänligen Harriet 

Oj ibland hinner jag inte med livet

HEJ!

Det har varit lite mycket ett tag men nu ska jag skriva några rader.

Jag ska börja med att säga att jag är tacksam att Sundsvalls Sjukhus och kirurgen tog sitt förnuft till fånga och hjälpte mig få mitt liv tillbaka. Jag är tacksam att jag efter 20 kg egen viktnedgång fick hjälp med en gastric sleeve operation. Det har räddat mitt liv helt enkelt.

Idag arbetar jag heltid, får ingen ersättning från Försäkringskassan längre eftersom jag har ett arbete och kan jobba. Jag är tacksam varje dag att jag orkar arbeta, får en månadslön som undersköterska och att jag har bra arbetskamrater. Jag har "mina" gamla att ta hand om och jag får massa träning i mitt arbete. Flera arbetspass som är så kallade gå-pass kommer jag upp i så mycket som 1,7 mil och lite drygt 1 000 kcal förbrukade. Det är superbra grundträning det. Jag slipper alltså stressen med att ha gymtid m a o.

Jag värderar mig själv utifrån vad jag presterar, det har jag alltid gjort utan att någon annan krävt det av mig. Jag har alltid, på gott och ont, ställt ibland orimliga krav på mig själv och skulle helst kunna saker på en gång. Vad vill jag säga med detta då? Att jag mått dåligt av att inte kunna arbete, göra rätt för mig och ta mitt ansvar. Just nu slog det dock mig att jag har burit och tagit ett stort ansvar för mina barn med funktionshinder och att det helt enkelt inte funnits utrymme för vad jag behöver och vad jag vill med mitt liv. Jag tycker inte synd om mig själv på något sätt jag bara konstaterar att jag måste verkligen lära mig att ge mig själv lite cred. För mig är alltså ett arbete oerhört viktigt inte bara för pengarna utan även utifrån hur jag värderar mig själv. Jag tycker om att ta ansvar, hjälpa andra och att kunna ha lite liv förutom att bara överleva pengamässigt.

Jag har lyckats med konststycket, genom underbara bekanta, få tag i ett andrahandskontrakt i Kallhäll. Jag ser fram emot det och jag flyttar dit den 27/6. Strejken är avblåst så det innebär också att jag kan åka pendeltåget därifrån och slipper börja med att hitta alternativa resvägar. Hurra för mig!

Jag har så gott som packat färdigt allt redan och imorgon ska jag montera ihop min nya cykel. Idag längtar jag stickat, varma kläder, mössa och varm jacka för att vara utomhus. Jag trodde också att det var midsommarafton på lördag och inte imorgon, så inga planer finns för det. Det gör ändå ingenting eftersom det inte är någon viktig helg för min del.

Med det sagt vill jag ändå önska Er en härlig midsommar!

Nu är det bestämt

I slutet av juli flyttar jag och Disa till Skåne och Trelleborg. Jag klarar av att vara inneboende alldeles för dåligt. Jag mår imponerande dåligt av att inte kunna bestämma över mitt liv själv. Blir till att spara slantarna nu så att jag kan köpa lite bohag när jag flyttat.

Tur IKEA finns *fniss* Jag undrar när jag kan få allt? Ett arbete och bostad samtidigt, är det en utopi?

Just nu mår jag inte direkt som en prinsessa även om jag tycker om mig själv som människa men jag vet ju för bövelen inte vad jag vill. Jo, en sak vet jag, jag vill känna mig trygg och ha ro i kroppen någon gång någonstans, är det för mycket begärt kanske?

Kanske det är sjukt men trots allt så måste jag nog flytta och fixa till jag hittar mig själv och en livssituation jag trivs med. Jag vet bara att jag inte trivs och mår bra som inneboende och jag måste börja där. Mitt hem är min borg och så har jag insett att det är. För mig är det viktigt att ha ett eget krypin där jag kan känna mig trygg och få vara ifred. Jag vill ha ett jobb så jag kan känna mig trygg och just nu kan jag bara ha det ena och inte det andra. Hur sjutton ska en människa göra?

När hoppet har återvänt

Jag känner mig tillfreds, älskar mig själv och min familj. Det är fantastiskt skönt att ha kommit ut på andra sidan den här gången. Har haft en underbar dag med Johanna med pojkvän och blivande sambo Micke, Jonas, Simon och Håkan igår. Vi var på Kista Gallerian och åt lunch, tittade lite i affärer och hyssade med varandra. Jag älskar vår internhumor. Tog ett foto på både mig och dotter, Simon, dotter med pojkvän och min son Jonas. Äldsta sonen var hemma i Sundsvall så samlingen var lite okomplett. Men vi pratade kärleksfullt om honom med. Hoppas se Jesper snart igen, han är så fin.

Jag tänkte helt enkelt lägga ut fotona som Micke och jag tagit med min kamera. Han fotograferade mig och Johanna och jag tog de andra.

Jag är faktiskt vardagslycklig och snart kommer min första riktiga lön. Fantastiskt skönt, så nu har jag beställt kläder till jobbet och skor som är lätta att kliva i och ur känns som en bra investering.

Idag städar jag runt i lägenheten och känner mig huslig, jätteskönt. Har tagit badrummet och nu ska jag ta lilltoan och mitt rum sedan åker snabeldraken fram och skurmoppen. Mysigt!

Här kommer fotona.

Jag och Johanna

Jonas

Simon

Micke och Johanna

Härligt gäng va?

Självuppskattning och självskattning

Jag har verkligen skattat mig själv lågt alltför länge, vilket jag ångrar något alldeles tokmycket just nu. Dags att införa en stor dos av självuppskattning i mitt liv. Jag tänker prova på många nya saker, uppleva mycket, prova på att förändra mitt utseende med små grepp. Jag tänker tillåta mig själv att känna mig duktig, ibland är jag det också har jag upptäckt, för att jag också är det.

Jag tänker klä mig fint i sånt jag verkligen vill ha men inte flera plagg som substitut utan det jag gillar, utan knussel och utan att be om ursäkt för det.

Jag tänker nu bli skuldfri och jag tänker tillåta mig att uppleva kärlek igen. För jag är också värd det nämligen. Vet du, det är du också.

Vi borde verkligen visa oss själva lite egen kärlek och skapa utrymme för oss själva i våra egna liv.

Sånt jag är stolt över; att jag är blåögd, d v s att jag väljer att tro gott om människor, att jag har sånt driv och vill framåt med mitt liv, att jag gjort valet att tycka om människor, att jag försöker vara ärlig, uppmuntrande och glädjas åt det lilla i mitt liv.

Jag tycker faktiskt att jag är skitbra som har ett nytt jobb efter att ha sagt upp mig i torsdags och nu är det tisdag och jag har haft min första dag med introduktion. Känns bra att äntligen få betalt med vettiga slantar för ett jobb som passar mig. Jag som är empatisk och tycker om att ta hand om andra har fått jobb på ett privat hemtjänstbolag där jag har mina äldre människor i Östermalm m o.

Det måste verkligen vara lätt att få jobb i Stockholmsområdet idag.

Härligt!


Nu är jag på väg framåt och uppåt en smula igen kul. Dags för lite uppåtkurva igen, innan återhämtningsfasen kan ta vid och en stund av stagnation innan nästa period att röra sig framåt kommer. Hela livet går i vågor, inget är ständigt eländigt, ständigt bra och ständigt fint. Livet är så och vi måste förstå det för att inte drabbas av panik, det är lättare sagt än gjort jag är medveten om det. För mig är största skräcken när jag känner mig låst och inte kan komma vidare. Då gäller det att komma ihåg de ljusa stunderna, stunderna med uppgång och framgång, glädje och små stunder av lycka. Njut av dem och spara dem som väl inbäddade juveler i ditt alldeles eget smycke av guld.

Nu är det nervöst

Jag har bjudit hem en kille på dejt ikväll. Han är yngre än mig men verkar väldigt trevlig och mogen för sin ålder så jag tänker bara, vad sjutton livet ska levas. Känns väldigt spännande att starta ett nytt kapitel i mitt liv. Nu måste jag låta andra uppskatta mig också när jag faktiskt gör det själv.

Jag är bra och har fått flera bevis på att jag också ser bra ut, vilket jag faktiskt gillar. Uppskattning är bra och vem vet? Jag träffar honom helt förutsättningslöst vilket jag tror är det bästa. Tyvärr har jag inget gott att bjuda på men det får han ta med sig. Kan göra bättre ifrån mig om vi ses igen för snart får jag ju en lön.

Johanna Eriksson ÄR min dotter

Såklart är jag stolt över henne. Hon är en unik själ med ett gott och varmt hjärta. Det är få förunnat att ha mött en så fin ung kvinna. Visst är jag hennes mor men nog är jag väl så musikalisk att jag fattar att hon har mycket att ge den här världen när det kommer till äkthet och en genuin röst och känsla för vad som är rätt eller fel. Det finns inget högfärdigt i henne, ingen känsla av att vara bättre än någon annan dessutom så är hon den sista att unna andra framgång, glädje och kärlek. Så jag ber er i gengäld göra detsamma för henne.

Nättroll finns förstås alltid men när folk med illvilja ger sig på någon som aldrig gjort någon illa så blir jag faktiskt riktigt arg. Hon är uppfostrad att ge andra människor respekt, vara ärlig och göra det hon tror på. Precis det gör hon och jag är stolt för att hon är den hon är och inte försöker springa runt och kopiera andra.

'NUFF SAID!!

Out of the storm

Är det verkligen så. Out of the storm, är ett begrepp som kommit att få många nya betydelser och olika kraft under åren. Lika så har mina stormar sett olika ut över åren som gått. Just nu känner jag mig tillfreds. Med tillfreds menar jag som mitt liv ser ut så accepterar jag det. Nöjd kommer ja aldrig bli, vilket är tur då jag alltid vill utvecklas, bli en bättre version av mig själv och försöka få ett bättre liv av egen kraft.

Min självständighet har jag alltid satt högt som egenskap hos mig själv. Min envishet och brist på att lyssna på andra är jag väl lite bättre på hoppas jag. Lyssna i egenskap av att inte få för mig något och sedan köra stenhårt på det även om min magkänsla säger annat och skriker åt mig att sätta stopp. Jag hoppas att jag blir bättre på det ju äldre jag blir.

Jag har verkligen svårt att vara på ett ställe i livet och att inte vilja se mer av Sverige och av världen. Jag vill fortfarande prova på massa saker.

Jag har spelat revy, målat tavlor, sjungit i kör i hela mitt liv, startat och genomfört en gospelfestival (inte själv som tur är), varit en enastående mamma, medverkat i Maj Fants talkshow, Körslaget och varit med som anhörig i tv då min dotter tävlade i Talang Sverige.

Nu är jag sugen att prova på att vara med i någon film som statist eller vara med i en reklamfilm, kanske ta skådespelarlektioner. Helt byta bana och hitta nya sätt att vara kreativ på. Det ser ut som jag inte ska sjunga i varje fall. Det verkar inte funka alls med mitt jobb. Det har inte funkat särskilt bra överhuvudtaget sedan jag flyttade ner till stor Stockholm. Undrar vad jag ska rikta blicken mot då eftersom det inte verkar fungera alls just nu?

Begreppet Out of the storm då, för mig och många andra betyder det att man kommit ur en stor svårighet i sitt liv vare sig det gäller någonting fysiskt eller psykiskt som har uppslukat en. Jag har blivit bättre på att hitta vägar ut ur mina personliga stormar. Jag fyller 45 år i år, trots att jag har svårt att övertyga människor om det så är det så. Mina underbara vuxna barn är vuxna och klarar sig själva, jag saknar dem såklart rätt ofta men jag tycker nog jag är rätt bra på att släppa taget om dom och stötta på håll. Åtminstone hoppas jag det.

Jag har också bestämt mig för att vara så barnslig jag har lust med så länge jag orkar. Jag tänker fortfarande reagera starkt mot saker som inte går att förstå sig på som olika regler för olika människor på en arbetsplats. Det är klart det är svårt att informera om saker som gäller när alla har tagit sig egna friheter och inte längre vet vad som är de gemensamma reglerna för alla. Jag kommer aldrig växa ifrån detta. Alla människor är lika värda, har samma rättigheter och skyldigheter oavsett var i samhället man befinner sig. Det här gäller även på jobbet! Jag vill bara säga det, så det är sagt.

Jag vill också säga att alla företag borde ha kollektivavtalt - faktiskt - för det underlättar att alla får åtminstone samma grundrättigheter.

Arbete ger frihet?

Fotot är från ingången på Auschwitz utrotningsläger.

Arbeit Macht Frei är ju en gammal tysk sanning och en skylt som i sin innebörd är helt hemsk. Skylten sitter över ett av nazitidens arbetsläger och ingjöt de judiska, romska, funktionshindrade och barn falskt hopp. Nedbrytningen av människorna började redan där. De människorna som inte genast blev sända in i gaskamrarna bröts ned kroppsligt med svält, hårt arbete och psykiskt i en ständig förnedring av att kläs nakna, lusas av och iklädas uniformer med Davidsstjärnan påsydda. De tvingades slåss om minsta smula och genom vilket nyck som helst kunde de bli skjutna av staben på utrotningslägret. Det är så fruktansvärt och jag vet inte varför jag väljer att skriva om det idag. Jag tror att mitt hjärta och min själ börjar svämmas över av rädsla då de främlingsfientliga krafterna vinner ny mark, människor är outbildade och många är ignoranta. Tolka mig rätt nu, det finns engagerade, utbildade och politiskt intresserade ungdomar även idag men det största flertalet verkar som de inte ens ser nyheter. Ser de inte nyheterna och lär sig vad som händer i deras omvärld så är det så oerhört lätt att missa den historik som Sverige Demokraterna bär med sig med sina brunskjortor med anhang. Det slutar ju inte där heller vi har ett skrämmande mörkertal i det här landet med fästen av brunskjortor i Malmö, Värmland och Stockholm som de stora ansamlingarna.

Vi har demokrati i det här landet och det är verkligen tur men hur skulle vårt land och världen se ut om dessa partier med fascistiska undertoner fick styra. Tror ni att de skulle värna demokrati? Yttrandefrihet? Alla människors lika värde? Vad är det väljare av dessa partier dras till? Vad är det för slags missnöje de vill ge uttryck för? Vad är det man vill uppnå? Det går inte att lösa alla problem i världsekonomin genom att skylla ansvaret på andra, det enda som har någon effekt är att samarbeta och välja att söka lösningar på problem istället för att stoppa huvudet i sanden.

Det var en debatt på facebook bara häromdagen där människor också ger uttryck för sin rädsla genom att stänga av fbvänner som röstade eller sympatiserade med SD, jag kan förstå det men det är också så dubbelt. Värnar man demokrati måste även deras åsikter få höras, förhoppningsvis så kan vi påverka varandra. Jag känner ett ansvar gentemot mig själv och mina arbetskamrater. Mina barn och min hund.

I mitt personliga ansvar för mig själv ligger att alltid försöka lösa mina problem, läsa på och försöka skapa förutsättningar för den förändring jag söker. Det hjälper inte att jag skulle t ex skylla på en människa från ett annat land för att jag inte haft möjlighet att jobba, att min ekonomi varit värdelös eller att jag varit tjock. Allt detta hamnar hos mig själv som individ och mitt ansvar för mitt eget liv. Vi måste hela tiden sträva efter att bli bättre människor, lära oss om vår omvärld och ta hänsyn till varandra. Att exkludera andra skapar inte gemenskap utan det skapar grogrund för främlingsfientlighet och andra obskyra yttringar i samhället.

Inkludera, visa tolerans och ha kärleksglasögonen på, även riktade till dig själv, så blir det lättare att överse med andra människors brister. Framför allt välsigna våra olikheter för tänk om vi alla var exakt likadana hur skulle då världen se ut? Den skulle inte funka om alla var hårfrisörer t ex ... Vi skulle alla vara väldigt snygga i håret men vi skulle tämligen snart frysa eller svälta ihjäl eller bli uppätna av vilda djur. Vi behöver vara olika för att skapa fungerande samhällen och våra olikheter gör att vi överlever tillsammans. Bara bär med er den tanken i dag.

I en nyare version

Jag håller så sakteliga på att acklimatisera mig i rollen som Harriet igen. Jag har varit barnfri i drygt ett år nu och så småningom hittar jag igen en liten pusselbit här och där i vem personen är. Jag har ju varit mamma så länge att jag har tappat bort mycket av mig själv.

Jag trivs gott på nya jobbet och jag lär mig små och stora nya saker varje dag. Det älskar jag. Jag träffar nya kunder som är trevliga och jag får känna mig lite duktig varje kväll. Jag älskar det också. För mig som kronisk duktig flicka så är det viktigt att just få känna mig duktig, skillnaden är ju nu att jag inte vill vara det i andras ögon, jag vill vara duktig i mina ögon, efter min måttstock och efter mina mål. Det är också himla skönt.

Jag har äntligen lärt mig att ta kritik utan att bli sårad. Just nu känns det så i varje fall. Jag är starkare mentalt igen. Det var en tuff resa jag påbörjade när jag flyttade från barnen och den är inte över ännu. Det är verkligen ett hårt jobb att hitta sig själv och att ta reda på hur nära jag kommit att bli den personen jag vill vara.

Jag håller på att lära mig uppskatta mig själv de flesta dagarna även om jag givetvis också har dagar då jag tycker att jag är fetast och fulast i hela världen, vilken kvinna känner inte så ibland?

Hittills har min resa inneburit oerhörda bergtoppar och djupa, magmafyllda skrevor av ensamhet, rädsla för otillräcklighet i mina och andras ögon och en evig Sisyfoskamp att kravla mig uppför den djupa brunn jag tvingas leva i. En brunn som bitvis varit så djup att jag bara anat ljuset däruppe genom blänket i vattnet på botten när jag än en gång biter ihop och tar spjärn för att ta mig mödosamt uppåt.

Jag har ingalunda det svåraste livet men jag har med all säkerhet inte haft ett enkelt liv. Jag drömmer om en liten Harrietbarack i skogen någonstans med en Helge uggla som kan ge mig kloka råd ibland. Jag drömmer fortfarande om frid och ro i ett liv så fritt från drama som det kan bli.

Mitt nya jobb

Så glad för mitt nya jobb. Lär mig massor med saker varje dag. Träffar underbara kunder och härliga arbetskamrater.

Det är så roligt att kunna tro på sig själv igen och hjärnan känns som den kokar mellan varven, vaknar med huvudvärk och så. Det är faktiskt helt okay ändå för jag trivs. Det är lättare att vara social med människo man möter öga mot öga. Det passar mig mycket bättre för då kan jag försöka tolka deras ansiktsuttryck, blick och skoja med dem litegrann. Jag gillar det! Tycker om att försöka ge god service och eftersom jag nu lär mig en ny kassa, nya saker att hålla utkik efter eller att träna in nya rutiner så trivs jag. Det finns ett schema, givna ramar för mattider o s v. Så skönt faktiskt! Jag är glad, trött, har lite huvudvärk och stärker bålen på ett bra sätt eftersom jag gärna står och jobbar. Känner mig glad - jag vet, jag skrev det förut men det är så härligt att kunna skriva det igen.

Inget långt, vackert eller särskilt imponerande inlägg men nu vet ni att jag lever i varje fall.

Disa 2 år, mitt hjärtas kärlek.

Varför hon är med i inlägget? Tänkte väl att ni kunde skicka min Disafisa lite kärlek även om inlägget inte direkt briljerar...

Förväntans-nervös?!

Är nog den känsla som bäst beskriver hur jag känner mig idag. Imorgon är det första dagen på mitt nya jobb. Ett jobb där jag kommer träffa människor, få arbetskamrater och få lära mig mera nya saker. Härligt!

Många kanske tycker att ett arbete att sitta i kassa eller kundtjänst på/i en butik inte är så märkvärdigt men för mig som har levt ett liv där det bitvis varit mycket svårt så är det just - märkvärdigt. Jag tycker verkligen om de flesta människor jag möter även om vissa såklart triggar mig och får mig att välja negativa känslor. Absolut, jag är inte perfekt, dessutom så väljer man själv hur man ska reagera på den man möter. Även om det triggar dig på något sätt kan du alltid välja att låta den känslan passera. Visst är det bra? Ja, det kan du också göra. Det finns människor som väljer att såra andra också men då handlar det oftast om en egen osäkerhet som de har inom sig eller en oförmåga till empati, det är jag helt övertygad om.

Tillbaka till min arbetsplats. Den heter Brisak som betyder Bröderna Isaksson och ligger i Gustavsberg. Det är lite roddigt att ta sig dit utan bil men kanske får jag råd med en så småningom. Med lokaltrafiken tar det 1 h 8 min att ta sig dit - enligt den rutten jag har provat. Ska kolla om jag hittar en annan från Tyresö till Mölnvik som busshållsplatsen heter. 

Där säljer vi *glad* Trädgårdsmöbler, kläder, porslin, hundleksaker, blommor ja allt möjligt. Jätteroligt ställe. Känns lite som Dollarstore i Sundsvall faktiskt fast med ännu bredare sortiment och större yta. Den affären älskar jag ju.

Det här jobbet kommer betyda så mycket positivt för mig. Jag kommer kunna bli skuldfri, kunna spara pengar och kunna ha ett liv när jag är ledig. Det blir ju lite långa dagar där jag kommer vara hemifrån ca 12 h varje dag men det får ta den tillvänjningstid det tar.

Fick en bra fråga från en vän som undrade om jag skulle klara det? Jag svarade att jag måste för den ekonomiska stressen är ännu värre än att vara utmattad. Det är ett val jag måste göra att somna som en stock, ha lite ondare än vanligt under en period för att det ska lätta senare förhoppningsvis.

Jag har inte möjligheten att vara sjuk trots att min kropp säger annat för då får jag inget liv.

En snyfthistoria?

Som ni vet är min dotter med i Talang Sverige i år. Jag är oerhört stolt över henne och som Johannas mamma så vill jag bara säga. Min dotter eller andra sjuka människors livsöden inte får degraderas till att kallas snyfthistorier. Det är ju ett oerhört cyniskt sätt att se på andra människor tycker jag. Det är helt enkelt inte okej.

Det är precis som att säga att din mamma som har cancer bara får massa sympatipoäng så hennes eller din oro ska inte tas på allvar. Nej, anledningen till att jag skriver detta är att folk liksom inte kan låta bli att vara troll på nätet på olika sätt. Utan att nämna källan kan jag direktcitera en persons inlägg om min dotters framförande på talang.

"äntligen en snyfthistoria som faktiskt sjöng jävligt bra.. vacker mjuk röst till och med jag som är så kräsen gillade johanna skarpt! /../"

Visserligen var det ju fint sagt att han gillade henne men att nedvärdera hennes livsöde till att kalla det en snyfthistoria upprörde mig faktiskt. Jag har haft det skramlandes i bakhuvudet hela dagen och har inte klarat av att släppa det. Mycket märkligt hur vissa saker inte liksom släpper en. Jag drar dock slutsatsen att människorna som uttrycker sig så handlar det om brist på empati, att aldrig haft ont en dag i sitt liv (vilken dröm) eller helt enkelt att det handlar om någon sorts skruvad maktkänsla, vad vet jag.

Det är också alldeles möjligt att jag överreagerar eller är överkänslig. Fast jag tycker nog att vi borde vara mer omtänksamma om varandra än så. Jag tycker att vi borde bry oss om varandra tillräckligt mycket för att behandla och bemöta varandra med respekt oavsett vad vår personliga åsikt är.


Det är så illa att i min tankevärld behövs alla människor, alla som tänker olika, ser olika ut, har olika bakgrund, sexuella preferenser, religioner, människor med downs syndrom, funktionshinder såväl psykiska som fysiska. Vi är alla fantastiska och än hur konstigt det låter så behöver vi varandra med våra olikheter och våra likheter.

Det är min åsikt och den står jag för.

Kärlek är så viktigt och är det enda vi kan slösa med och som bara ökar.

Idag har jag tränat

Himmel vad det är skönt efteråt, jag borde unna mig det oftare.

Jag har också fixat mitt rum och möblerat om i det ännu en gång. Snart får jag nog till det. Jag skulle behöva hämta en säng i Täby men det är lite klurigt att få till det. Dessutom så har inte den jag är inneboende hos möjlighet att hjälpa mig med det. Ifall någon vänlig själ har tid kontakta mig via Facebook. Tid som passar är före kl.14.00 eller efter kl. 16.00 på söndag. Jag bor i Tyresö och sängen som är 120 cm bred och 200 cm lång med träram finns i Täby. Har du möjlighet och hjärta att hjälpa mig vore det fantastiskt. Dessutom så behöver personen utrymmet den upptar då det packas för flytt och det nuvarande huset är litet. Please?!

Nog om detta, det är fredag. Var tog den här veckan vägen egentligen? Jag fattar ingenting. Vroom sa det så var det från måndag till fredag, lite liksom på en gång.

Det är skönt att vara lätt om hjärtat men jag vet att nästa fredag kommer jag vara helt slut efter min första arbetsvecka. Tur jag fixat med lite pyssel idag. Jag måste också planera för mina mellanmål så jag lägger upp dem på ett bra sätt till arbetet. Det kommer ju kräva lite tid men jag misstänker att efter ett tag, några missar och lite tid kommer det bli bättre och bättre. Dessutom kommer min ekonomiska stress övergå i en positivare känsla där jag är slutkörd efter arbetet visserligen men jag kommer slippa oroa mig för att det inte går ihop. Jätteskönt.

Tittar på Let's Dance för att de jag är inneboende hos vill se. Själv är jag måttligt intresserad ska jag ju säga.  Jaja, det är snart slut i varje fall.

Imorgon kväll blir det lite hemmafest, det ser jag fram emot. Kul!

Att vakna med ljuset

Det var verkligen underbart att vakna idag. Vakna med glädje och framtidstro det var bra längesedan det hände. Känns fantastiskt kul att jag ser att jag kommer ha möjlighet att bli skuldfri och tack vare att jag bor så billigt kommer jag kunna betala massor till de jag är skyldig pengar. Fantastiskt! Jag är också glad att jag med tanke på mitt begränsade utrymme att bo på också har begränsade möjligheter att köpa på mig en massa saker. Jag kan lägga mitt fokus på andra saker och det känns fantastiskt. Jag kommer kunna spara pengar också om jag fortsätter att leva så snålt jag kan.

Att vakna med ljuset är rubriken och för mig innebär det att känna hopp igen. Känna hoppet om att få ett värdigt liv med en smula livskvalité. Jag har omvärderat det begreppet nu och för mig innebär det att kunna äta gott, träna på gym och kunna sköta munnen hos tandläkaren. Jag kommer kunna boka tid och ta hand om mina hål i framtiden. Känns underbart det också, även fast jag är rädd för tandläkaren.

Idag ska jag handla sköna inneskor att ha på jobbet och så ska jag se om jag hittar ett par billiga ofodrade kängor att ha. När jag betalt hyresskulden (vad underbart att säga det och skriva det) då ska jag köpa mig fina skor med klackar och en vacker klänning till.

Jag ska såklart fira mitt nya jobb tillsammans med vänner och gå ut på fredag, sedan är jag medbjuden på fest på lördag så något fint att ha på mig till de två tillfällena behövs ju.

Vad roligt det kan bli snabbt och tack vare att jag varken röker, snusar eller dricker så bränner jag inte massa pengar på onödigt skräp. Ute på krogen ska jag dricka alkoholfri drink och cola, det ni!

Så sjukt glad!

Jag fick jobbet jag sökte... ja, ett av många! På tisdag börjar jag mitt nya jobb så då måste jag köpa ett par inneskor att ha som jag kan variera med mina träningsskor som jag har på gymmet.

Känner mig stolt idag och är lite lätt överlycklig faktiskt. Nu hoppas jag bara att jag gör bra ifrån mig och att frågan om hundpromenader kommer att lösa sig så blir det kanon. En liten downer är ju att det inte funkar med kören OM jag inte kan sluta lite tidigare på måndagar då. Knappast det första jag tar upp men det är dock jobb på helgerna också ...

Så sjukt glad bara.

Något av det svåraste som finns att försöka leva efter men ack så viktigt. Trägen vinner heter det ju och jag har överbevisat mig själv. Jag är värd något och jag har potential. Tack för det.

Jag är med i tidningen Må Bra i detta nummer.

Min uppmaning till er är ... Spring och köp! 

Jag vet att det kan verka en smula förmätet av mig men det är ett sätt att lära känna mig ännu bättre, om man nu vill det, genom att läsa artikeln.

Känner ni efter en smygtitt på artikeln om mig här att ni bara måste prenumerera kan ni göra det här.

Här hittar ni deras hemsida och här är de på Facebook.

Det finns inget som upprör mig så mycket som orättvisor, missunnsamhet, ovänlighet, falskhet och bristande civilkurage. Lev ditt liv som du själv vill bli bemött och gör ditt bästa för att hjälpa svagare människor upp. Det är nämligen det vi som har blivit härdade och starka har till uppgift att göra. 

Jag har också lärt mig att du får inget gratis i livet, allt du har får du kämpa för. Även den rike har bekymmer lika väl som vi fattiga har våra. Däremot kan de ju skilja sig åt rejält. Det är ingen som har en räkmacka genom hela livet, vid någon tidpunkt måste vi alltid möta oss själva. Det gäller att vi är rustade när det inträffar.

En dålig erfarenhet kan bli till en gåva bara vi väljer att lära oss av det som skett. Idag förstår jag att ingen har ett perfekt liv och trots det är vi alla älskade och värdefulla även när vi själva inbillar oss annat.

Johanna Eriksson anno 2012 och tidigare

Johanna på skolavslutningen på Geijerskolan, Sundsvall 2012. Jag säger ju att hon alltid varit himmelskt bra.

Delar också lite fotografier med henne här...

Njut!

Alltid vacker, alltid underbar och alltid med sin egen stil. 

Inre dialoger är bra

Har funderat under flera dagar denna vecka på det ena och det andra. Mest har det handlat om min ekonomi, jobbsök och annat. Visserligen har jag ett arbete men det är inte tillräckligt för att ha ett liv just nu. Jag har blivit kallad på intervju och det kändes bra men eftersom jag är den jag är så har jag sökt en hel del andra jobb också.

Min stora insikt denna veckan är att jag är helt slut av den ekonomiska stressen som mitt liv innebär. Jag ska försöka arbeta så mycket som möjligt och värderar att vara slutkörd av arbete och den stress det innebär. Jag inser också att det tar tid att vänja kroppen vid att arbeta igen och har nu lärt mig det. Jag vill så himla mycket och jag är så trött på att aldrig ha en ekonomisk grundtrygghet. Jag drömmer inte om att bli rik bara att kunna klara mig och kunna unna mig ett frisörbesök när det behövs, ett par biobesök i månaden eller så. Idag så köper jag bara det billigaste av allting oavsett vad det gäller då jag inte har utrymme för mer.

Jag får välja vad jag ska ha ont i kroppen av och bli trött av. Jag drömmer bara om ett liv som inte innebär en ständig längtan efter en vardag och ett liv som fungerar tillfredställande. Jag är så trött på att alltid vara fattig. Jag kräks på det!

Jag borde vara en kvinna med ordnat liv vid snart 45 års ålder. Ha en vacker lägenhet, en man i mitt liv ett jobb jag lite mer än överlever på och kunna liksom pusta ut när det nu snart är halvtid.

Istället befinner jag mig i ett rum som inneboende, med ett jobb som är på projektbasis och oregelbunden arbetstid, jag överlever på ett hår idag och leva längtar jag efter.

Det är lite trist att alltid befinna sig på nedersta trappsteget i Maslovs behovspyramid och hoppa upp och ner på det istället för att kunna avancera så småningom. Så himla tröttsamt!

Johanna Eriksson min dotter är underbar!

Johanna Eriksson, 19 år

Kolla gärna in hennes bidrag i Talang Sverige på tv3 här. Hennes egen YouTube kanal hittar du här och du hittar ännu mer på SoundCloud om du inte kan få nog.

Johanna har också skrivit egen musik och har en liten hemmastudio där hon spelar in sina låtar till musikbakgrunder. Det var via Min Stora Dag som hon fick drömmen uppfylld om en bra inspelningsutrustning för henne. Så givetvis vill jag uppmana er att stödja dem också. Via ett projekt i hennes skola LittleBigProjects så spelade de in och satte musik till hennes låt Spaceship där även Janne Schaffer medverkar.

Johanna är en tuff ung dam som inte vill att man ska tycka synd om henne. Hon är oerhört kreativ och skulpterar och målar förutom att sjunga vackert. Hon är en ödmjuk, klok, vänlig och kärleksfull person som precis som alla andra drömmer om en egen lägenhet, ett eget hem och en framtid.

Jag är stolt över henne och jag unnar henne allt gott... Läs gärna mina tidigare inlägg om henne och hennes sjukdom här om ni vill veta mer.