Livet har hänt igen sedan sist.
Det är ganska tungt med allt som har hänt och jag har bearbetat mycket under tiden som gått.
Positiv inriktning eller hur?
Skämt å sido, det är ju så livet är, det går upp och ner och ibland så tar saker och ting en ände med förskräckelse medan nya saker poppar upp.
Jag kommer förmodigen få sjukersättning på 100% enligt ett preliminärbeslut. Jag har med andra ord sett mig besegrad efter alla år av kamp att få fart på livet, ignorera sjukdomen och komma igång. Hur mycket jag än har kämpat, på eget initiativ i så många olika omgångar, så är jag nu vid vägs ände.
Tant på 46 år med rullator igen och duschpall med stora svårigheter att få till ett liv med aktiviteter utanför hemmet som jag orkar med.
Det som är roligt är att jag har blivit tillfrågad om att ha en konsert och jag bjöd med mig min underbara dotter, så nu får jag äntligen sjunga med henne. Det ska bli så roligt. Mitt beslut att sluta sjunga var alltså inte mitt att ta. Förhoppningsvis kan jag fortfarande ha en positiv inverkan i andra människors liv och det är så rörande för mitt hjärta att jag är efterfrågad.
Liten video med mig på.
tisdag, mars 08, 2016
lördag, augusti 15, 2015
När världen gör att du blir osäker på vem du är
Många funderingar snurrar idag. Både på gott och ont.
Jag funderar mycket på om det är jag eller världen som är tokig? Jag kan ju villigt erkänna att jag har oerhört mycket att lära mig och att det är mycket som skrämmer trots min ålder. Är det någon fler än jag som känner sig ständigt jagad av saker du bör vara för att vara accepterad i samhället? Vill jag verkligen vara likadan som andra? Är det verkligen önskvärt att ständigt söka ett tillstånd där likadan innebär att man aldrig blir likställd någon annan människa på egna villkor? Är det verkligen alltid önskvärt att passa in? Passa in är ju okay om man får vara sitt eget unika jag. Är det verkligen meningen att vår längtan efter samhörighet ska ske på bekostnad av varje människas unika förutsättningar? Måste vi se likadana ut, tänka likadant och ha samma klädsel för att passa in? I såna fall vore det väl lika bra om vi bar uniform som i Kina under Maos tid.
Jag tycker det här är viktiga frågor som vi bör ställa oss. För hur vi än beter oss så är vi alla unika samtidigt som vi alla är människor. Kan inte det vara alldeles tillräckligt, just det att vara unika tillsammans?!
Jag funderar mycket på om det är jag eller världen som är tokig? Jag kan ju villigt erkänna att jag har oerhört mycket att lära mig och att det är mycket som skrämmer trots min ålder. Är det någon fler än jag som känner sig ständigt jagad av saker du bör vara för att vara accepterad i samhället? Vill jag verkligen vara likadan som andra? Är det verkligen önskvärt att ständigt söka ett tillstånd där likadan innebär att man aldrig blir likställd någon annan människa på egna villkor? Är det verkligen alltid önskvärt att passa in? Passa in är ju okay om man får vara sitt eget unika jag. Är det verkligen meningen att vår längtan efter samhörighet ska ske på bekostnad av varje människas unika förutsättningar? Måste vi se likadana ut, tänka likadant och ha samma klädsel för att passa in? I såna fall vore det väl lika bra om vi bar uniform som i Kina under Maos tid.
Jag tycker det här är viktiga frågor som vi bör ställa oss. För hur vi än beter oss så är vi alla unika samtidigt som vi alla är människor. Kan inte det vara alldeles tillräckligt, just det att vara unika tillsammans?!
fredag, augusti 14, 2015
När det kryper under skinnet och liksom skaver
Idag har jag haft en sömnig och trött dag. Det enda vettiga jag gjort är att jag varit på ett läkarbesök. Efter det har jag spelat på datorn och gosat mina hundar.
Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.
Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.
Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.
Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?
Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?
Jag mår lite så där obekvämt under skinnet idag. Jag är inte riktigt nöjd med människan innanför kostymen. Jag borde vila mer men jag har svårt att få ro till det. Mitt inre är ständigt på språng men när man inte riktigt vet målet så blir det bara stressande. Hur kan det komma sig att jag vill så himla mycket hela tiden, för att ständigt ha en känsla av att jag inte kommer någonstans? Sjukt arbetsamt för den inre människan att hitta sin ro som är så hett eftertraktad. En ro som blir som en Sisyfossten som i kampen uppför berget ständigt rullar ned till andra sidan och kampen ständigt tar om.
Att känna att inget känns helt fel men ändå är inget riktigt på plats. Jag ger nog rotlösheten ett ansikte. Jag kan aldrig finna mig på den plats jag befinner mig. Jag är ständigt på väg någon annanstans. Ibland önskar jag att min frihetslängtan och mitt självständighetsbegär bara kunde få stå tillbaka för lugnet och tillfredsställelsen i nuet.
Vad är det som gör att jag ständigt har myror i brallan, inte kan finna någon ro och aldrig kan vara nöjd? Jag är så himla trött på det här.
Jag har också undrat ett tag vad det är som gör att jag ständigt befinner mig i samma livsmönster? Mycket av det vi upplever i min familj, på olika sätt och olika nivå, verkar drabba oss alla på ett liknande sätt? Är det någon slags familjeförbannelse?
Jag har också börjat undra om jag verkligen är en trevlig person? Är jag verkligen en sån person som behandlar andra med respekt, ärlighet och medmänsklighet? OM jag nu är en sån människa varför bemöts jag ofta med svek, oärlighet och brist på empati så många gånger?
söndag, augusti 09, 2015
I denna arla morgonstund
Vaknar klockan sex denna morgon och har varit vaken en stund medan jag skriver detta. Jag älskar kommunikation och ser gärna att ni skriver till mig här.
Jag är sjukskriven just nu p g a att min mage krånglar. Japp, ni har hört det förut, men nu misstänker man komplikationer efter min operation av magsäcken. Jag vet inte vad jag ska tro men inser att jag trots det inte orkar med mitt arbete just nu. Jag tycker om att röra på mig, gå i skogen och bara njuta men med min onda mage och för mycket rörelse så gör det väldigt ont i magen. Detta med onda magar påverkar verkligen hela människan. Det är betydligt besvärligare än man tror.
Jag saknar mitt arbete så mycket. Jag har ju fått ett sommarvikariat på sjukhuset här i Sundsvall och på avdelning 24. Måste säga att mina arbetskamrater där är fantastiska. Vilket gäng!
Jag är medveten om att det är ett spretigt inlägg denna morgon men, förhoppningsvis återkommer jag med en aning mer fokus senare idag.
Godmorgon så länge!
Jag är sjukskriven just nu p g a att min mage krånglar. Japp, ni har hört det förut, men nu misstänker man komplikationer efter min operation av magsäcken. Jag vet inte vad jag ska tro men inser att jag trots det inte orkar med mitt arbete just nu. Jag tycker om att röra på mig, gå i skogen och bara njuta men med min onda mage och för mycket rörelse så gör det väldigt ont i magen. Detta med onda magar påverkar verkligen hela människan. Det är betydligt besvärligare än man tror.
Jag saknar mitt arbete så mycket. Jag har ju fått ett sommarvikariat på sjukhuset här i Sundsvall och på avdelning 24. Måste säga att mina arbetskamrater där är fantastiska. Vilket gäng!
Jag är medveten om att det är ett spretigt inlägg denna morgon men, förhoppningsvis återkommer jag med en aning mer fokus senare idag.
Godmorgon så länge!
lördag, augusti 08, 2015
Igår var jag arg, bitter, nedslagen, besviken och ledsen
Som tur var stannade jag inte i den känslan särskilt länge. Jag håller på att förlika mig med att vi människor tänker olika, reagerar olika och att vi framför allt har olika nivåer av empati och omsorg om våra medmänniskor.
Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.
Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.
Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?
Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?
Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?
Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.
Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.
Tack!
copyright: Harriet Olsén
Jag tycker mycket mer om mig själv när jag är glad och tacksam. För visst är jag tacksam att jag inte tar emot dessa negativa uttryck för mänskligt beteende utan kämpar med näbbar och klor för att välja kärlek före rädsla. För det är nog det som det handlar om i slutänden. Inget högtravande mumbo-jumbo utan bara helt enkelt att försöka ha modet att ännu våga se det positiva i omvärlden. I människorna i ens omgivning. Det gäller då att lägga på ett stort lass förlåtelse för att komma vidare även om stora svek tar lite längre tid att förlåta så är det viktigt att kämpa för att nå dit. Inte för de som utsatt mig för saker som gör ont utan mer för att ge mig själv lite lugn och ro i själen.
Jag har också funderat ett par extra varv över vad det är som gör att jag ofta upplever att jag är den som drog det kortaste strået? Jag avskyr att hamna i offerrollen och det är inte koftan jag längtar efter utan mer solen mot min hud och värmen in i hjärtat.
Har jag rätt att reagera över att människor bär sig illa åt mot mig? Hur gör man det utan att uppfattas som en människa som ikläder sig offerkoftan? Är offerkoftan något som man ytterligare belägger en utsatt människa för? Är det en benämning för att ytterligare lägga skuld på den som är sårad?
Jag tänker för mycket, jag rotar för mycket i saker, det är jag medveten om, men allt jag gör är för att utvecklas vidare som människa. Undrar hur det går egentligen?
Jag började ju på socionomprogrammet och insåg att jag inte passade där. Det är för svårt för mig att börja rota i andras problem just som jag är på god väg att ordna mina egna. Varför jag undrar det? Jo, vi hade ett ämne som hette PPU Personlig Professionell Utveckling där jag bara fick ett E i betyg. Det bestod av några träffar med en handledare och ett par rapporter som skulle lämnas in. Det fick mig att undra två saker. Det ena är att jag undrar över om jag verkligen har kommit någon vart med min personliga utveckling? Lever jag i en illusion om en personlig mognad som antingen missuppfattas eller har jag helt enkelt en total avsaknad av kunskap om mig själv och min utveckling?
Frågorna är många och även om jag älskar att lära mig saker så stukades min längtan något efter att läsa på universitet något. Men jag har ju en vilja av järn och har nu kommit in på Statsvetenskap A (Gr) vilket är en gammal dröm. Det är en fristående kurs och det ger mig lite frihet och andrum att allt mer komma i kontakt med mig själv, mina förväntningar och hur verkligheten ser ut.
Kommentera gärna nedan med tankar om mitt inlägg och gärna med kloka förslag.
Tack!
torsdag, augusti 21, 2014
Hej igen!
Smyger fram ur mörkret lite. Återigen dags för operation skaka liv i bloggen. Kommentera gärna om ni är intresserade av att läsa mer och gärna också om vad.
Vänligen Harriet
Vänligen Harriet
torsdag, juni 19, 2014
Oj ibland hinner jag inte med livet
HEJ!
Det har varit lite mycket ett tag men nu ska jag skriva några rader.
Jag ska börja med att säga att jag är tacksam att Sundsvalls Sjukhus och kirurgen tog sitt förnuft till fånga och hjälpte mig få mitt liv tillbaka. Jag är tacksam att jag efter 20 kg egen viktnedgång fick hjälp med en gastric sleeve operation. Det har räddat mitt liv helt enkelt.
Idag arbetar jag heltid, får ingen ersättning från Försäkringskassan längre eftersom jag har ett arbete och kan jobba. Jag är tacksam varje dag att jag orkar arbeta, får en månadslön som undersköterska och att jag har bra arbetskamrater. Jag har "mina" gamla att ta hand om och jag får massa träning i mitt arbete. Flera arbetspass som är så kallade gå-pass kommer jag upp i så mycket som 1,7 mil och lite drygt 1 000 kcal förbrukade. Det är superbra grundträning det. Jag slipper alltså stressen med att ha gymtid m a o.
Jag värderar mig själv utifrån vad jag presterar, det har jag alltid gjort utan att någon annan krävt det av mig. Jag har alltid, på gott och ont, ställt ibland orimliga krav på mig själv och skulle helst kunna saker på en gång. Vad vill jag säga med detta då? Att jag mått dåligt av att inte kunna arbete, göra rätt för mig och ta mitt ansvar. Just nu slog det dock mig att jag har burit och tagit ett stort ansvar för mina barn med funktionshinder och att det helt enkelt inte funnits utrymme för vad jag behöver och vad jag vill med mitt liv. Jag tycker inte synd om mig själv på något sätt jag bara konstaterar att jag måste verkligen lära mig att ge mig själv lite cred. För mig är alltså ett arbete oerhört viktigt inte bara för pengarna utan även utifrån hur jag värderar mig själv. Jag tycker om att ta ansvar, hjälpa andra och att kunna ha lite liv förutom att bara överleva pengamässigt.
Jag har lyckats med konststycket, genom underbara bekanta, få tag i ett andrahandskontrakt i Kallhäll. Jag ser fram emot det och jag flyttar dit den 27/6. Strejken är avblåst så det innebär också att jag kan åka pendeltåget därifrån och slipper börja med att hitta alternativa resvägar. Hurra för mig!
Jag har så gott som packat färdigt allt redan och imorgon ska jag montera ihop min nya cykel. Idag längtar jag stickat, varma kläder, mössa och varm jacka för att vara utomhus. Jag trodde också att det var midsommarafton på lördag och inte imorgon, så inga planer finns för det. Det gör ändå ingenting eftersom det inte är någon viktig helg för min del.
Det har varit lite mycket ett tag men nu ska jag skriva några rader.
Jag ska börja med att säga att jag är tacksam att Sundsvalls Sjukhus och kirurgen tog sitt förnuft till fånga och hjälpte mig få mitt liv tillbaka. Jag är tacksam att jag efter 20 kg egen viktnedgång fick hjälp med en gastric sleeve operation. Det har räddat mitt liv helt enkelt.
Idag arbetar jag heltid, får ingen ersättning från Försäkringskassan längre eftersom jag har ett arbete och kan jobba. Jag är tacksam varje dag att jag orkar arbeta, får en månadslön som undersköterska och att jag har bra arbetskamrater. Jag har "mina" gamla att ta hand om och jag får massa träning i mitt arbete. Flera arbetspass som är så kallade gå-pass kommer jag upp i så mycket som 1,7 mil och lite drygt 1 000 kcal förbrukade. Det är superbra grundträning det. Jag slipper alltså stressen med att ha gymtid m a o.
Jag värderar mig själv utifrån vad jag presterar, det har jag alltid gjort utan att någon annan krävt det av mig. Jag har alltid, på gott och ont, ställt ibland orimliga krav på mig själv och skulle helst kunna saker på en gång. Vad vill jag säga med detta då? Att jag mått dåligt av att inte kunna arbete, göra rätt för mig och ta mitt ansvar. Just nu slog det dock mig att jag har burit och tagit ett stort ansvar för mina barn med funktionshinder och att det helt enkelt inte funnits utrymme för vad jag behöver och vad jag vill med mitt liv. Jag tycker inte synd om mig själv på något sätt jag bara konstaterar att jag måste verkligen lära mig att ge mig själv lite cred. För mig är alltså ett arbete oerhört viktigt inte bara för pengarna utan även utifrån hur jag värderar mig själv. Jag tycker om att ta ansvar, hjälpa andra och att kunna ha lite liv förutom att bara överleva pengamässigt.
Jag har lyckats med konststycket, genom underbara bekanta, få tag i ett andrahandskontrakt i Kallhäll. Jag ser fram emot det och jag flyttar dit den 27/6. Strejken är avblåst så det innebär också att jag kan åka pendeltåget därifrån och slipper börja med att hitta alternativa resvägar. Hurra för mig!
Jag har så gott som packat färdigt allt redan och imorgon ska jag montera ihop min nya cykel. Idag längtar jag stickat, varma kläder, mössa och varm jacka för att vara utomhus. Jag trodde också att det var midsommarafton på lördag och inte imorgon, så inga planer finns för det. Det gör ändå ingenting eftersom det inte är någon viktig helg för min del.
Med det sagt vill jag ändå önska Er en härlig midsommar!
söndag, maj 18, 2014
Nu är det bestämt
I slutet av juli flyttar jag och Disa till Skåne och Trelleborg. Jag klarar av att vara inneboende alldeles för dåligt. Jag mår imponerande dåligt av att inte kunna bestämma över mitt liv själv. Blir till att spara slantarna nu så att jag kan köpa lite bohag när jag flyttat.
Tur IKEA finns *fniss* Jag undrar när jag kan få allt? Ett arbete och bostad samtidigt, är det en utopi?
Just nu mår jag inte direkt som en prinsessa även om jag tycker om mig själv som människa men jag vet ju för bövelen inte vad jag vill. Jo, en sak vet jag, jag vill känna mig trygg och ha ro i kroppen någon gång någonstans, är det för mycket begärt kanske?
Kanske det är sjukt men trots allt så måste jag nog flytta och fixa till jag hittar mig själv och en livssituation jag trivs med. Jag vet bara att jag inte trivs och mår bra som inneboende och jag måste börja där. Mitt hem är min borg och så har jag insett att det är. För mig är det viktigt att ha ett eget krypin där jag kan känna mig trygg och få vara ifred. Jag vill ha ett jobb så jag kan känna mig trygg och just nu kan jag bara ha det ena och inte det andra. Hur sjutton ska en människa göra?
Tur IKEA finns *fniss* Jag undrar när jag kan få allt? Ett arbete och bostad samtidigt, är det en utopi?
Just nu mår jag inte direkt som en prinsessa även om jag tycker om mig själv som människa men jag vet ju för bövelen inte vad jag vill. Jo, en sak vet jag, jag vill känna mig trygg och ha ro i kroppen någon gång någonstans, är det för mycket begärt kanske?
Kanske det är sjukt men trots allt så måste jag nog flytta och fixa till jag hittar mig själv och en livssituation jag trivs med. Jag vet bara att jag inte trivs och mår bra som inneboende och jag måste börja där. Mitt hem är min borg och så har jag insett att det är. För mig är det viktigt att ha ett eget krypin där jag kan känna mig trygg och få vara ifred. Jag vill ha ett jobb så jag kan känna mig trygg och just nu kan jag bara ha det ena och inte det andra. Hur sjutton ska en människa göra?
När hoppet har återvänt
Jag känner mig tillfreds, älskar mig själv och min familj. Det är fantastiskt skönt att ha kommit ut på andra sidan den här gången. Har haft en underbar dag med Johanna med pojkvän och blivande sambo Micke, Jonas, Simon och Håkan igår. Vi var på Kista Gallerian och åt lunch, tittade lite i affärer och hyssade med varandra. Jag älskar vår internhumor. Tog ett foto på både mig och dotter, Simon, dotter med pojkvän och min son Jonas. Äldsta sonen var hemma i Sundsvall så samlingen var lite okomplett. Men vi pratade kärleksfullt om honom med. Hoppas se Jesper snart igen, han är så fin.
Jag tänkte helt enkelt lägga ut fotona som Micke och jag tagit med min kamera. Han fotograferade mig och Johanna och jag tog de andra.
Jag är faktiskt vardagslycklig och snart kommer min första riktiga lön. Fantastiskt skönt, så nu har jag beställt kläder till jobbet och skor som är lätta att kliva i och ur känns som en bra investering.
Idag städar jag runt i lägenheten och känner mig huslig, jätteskönt. Har tagit badrummet och nu ska jag ta lilltoan och mitt rum sedan åker snabeldraken fram och skurmoppen. Mysigt!
Här kommer fotona.
Jag tänkte helt enkelt lägga ut fotona som Micke och jag tagit med min kamera. Han fotograferade mig och Johanna och jag tog de andra.
Jag är faktiskt vardagslycklig och snart kommer min första riktiga lön. Fantastiskt skönt, så nu har jag beställt kläder till jobbet och skor som är lätta att kliva i och ur känns som en bra investering.
Idag städar jag runt i lägenheten och känner mig huslig, jätteskönt. Har tagit badrummet och nu ska jag ta lilltoan och mitt rum sedan åker snabeldraken fram och skurmoppen. Mysigt!
Här kommer fotona.
Jag och Johanna
Jonas
Simon
Micke och Johanna
Härligt gäng va?
tisdag, maj 13, 2014
Självuppskattning och självskattning
Jag har verkligen skattat mig själv lågt alltför länge, vilket jag ångrar något alldeles tokmycket just nu. Dags att införa en stor dos av självuppskattning i mitt liv. Jag tänker prova på många nya saker, uppleva mycket, prova på att förändra mitt utseende med små grepp. Jag tänker tillåta mig själv att känna mig duktig, ibland är jag det också har jag upptäckt, för att jag också är det.
Jag tänker klä mig fint i sånt jag verkligen vill ha men inte flera plagg som substitut utan det jag gillar, utan knussel och utan att be om ursäkt för det.
Jag tänker nu bli skuldfri och jag tänker tillåta mig att uppleva kärlek igen. För jag är också värd det nämligen. Vet du, det är du också.
Vi borde verkligen visa oss själva lite egen kärlek och skapa utrymme för oss själva i våra egna liv.
Sånt jag är stolt över; att jag är blåögd, d v s att jag väljer att tro gott om människor, att jag har sånt driv och vill framåt med mitt liv, att jag gjort valet att tycka om människor, att jag försöker vara ärlig, uppmuntrande och glädjas åt det lilla i mitt liv.
Jag tycker faktiskt att jag är skitbra som har ett nytt jobb efter att ha sagt upp mig i torsdags och nu är det tisdag och jag har haft min första dag med introduktion. Känns bra att äntligen få betalt med vettiga slantar för ett jobb som passar mig. Jag som är empatisk och tycker om att ta hand om andra har fått jobb på ett privat hemtjänstbolag där jag har mina äldre människor i Östermalm m o.
Det måste verkligen vara lätt att få jobb i Stockholmsområdet idag.
Härligt!
Nu är jag på väg framåt och uppåt en smula igen kul. Dags för lite uppåtkurva igen, innan återhämtningsfasen kan ta vid och en stund av stagnation innan nästa period att röra sig framåt kommer. Hela livet går i vågor, inget är ständigt eländigt, ständigt bra och ständigt fint. Livet är så och vi måste förstå det för att inte drabbas av panik, det är lättare sagt än gjort jag är medveten om det. För mig är största skräcken när jag känner mig låst och inte kan komma vidare. Då gäller det att komma ihåg de ljusa stunderna, stunderna med uppgång och framgång, glädje och små stunder av lycka. Njut av dem och spara dem som väl inbäddade juveler i ditt alldeles eget smycke av guld.
Jag tänker klä mig fint i sånt jag verkligen vill ha men inte flera plagg som substitut utan det jag gillar, utan knussel och utan att be om ursäkt för det.
Jag tänker nu bli skuldfri och jag tänker tillåta mig att uppleva kärlek igen. För jag är också värd det nämligen. Vet du, det är du också.
Vi borde verkligen visa oss själva lite egen kärlek och skapa utrymme för oss själva i våra egna liv.
Sånt jag är stolt över; att jag är blåögd, d v s att jag väljer att tro gott om människor, att jag har sånt driv och vill framåt med mitt liv, att jag gjort valet att tycka om människor, att jag försöker vara ärlig, uppmuntrande och glädjas åt det lilla i mitt liv.
Jag tycker faktiskt att jag är skitbra som har ett nytt jobb efter att ha sagt upp mig i torsdags och nu är det tisdag och jag har haft min första dag med introduktion. Känns bra att äntligen få betalt med vettiga slantar för ett jobb som passar mig. Jag som är empatisk och tycker om att ta hand om andra har fått jobb på ett privat hemtjänstbolag där jag har mina äldre människor i Östermalm m o.
Det måste verkligen vara lätt att få jobb i Stockholmsområdet idag.
Härligt!
Nu är jag på väg framåt och uppåt en smula igen kul. Dags för lite uppåtkurva igen, innan återhämtningsfasen kan ta vid och en stund av stagnation innan nästa period att röra sig framåt kommer. Hela livet går i vågor, inget är ständigt eländigt, ständigt bra och ständigt fint. Livet är så och vi måste förstå det för att inte drabbas av panik, det är lättare sagt än gjort jag är medveten om det. För mig är största skräcken när jag känner mig låst och inte kan komma vidare. Då gäller det att komma ihåg de ljusa stunderna, stunderna med uppgång och framgång, glädje och små stunder av lycka. Njut av dem och spara dem som väl inbäddade juveler i ditt alldeles eget smycke av guld.
lördag, maj 10, 2014
Nu är det nervöst
Jag har bjudit hem en kille på dejt ikväll. Han är yngre än mig men verkar väldigt trevlig och mogen för sin ålder så jag tänker bara, vad sjutton livet ska levas. Känns väldigt spännande att starta ett nytt kapitel i mitt liv. Nu måste jag låta andra uppskatta mig också när jag faktiskt gör det själv.
Jag är bra och har fått flera bevis på att jag också ser bra ut, vilket jag faktiskt gillar. Uppskattning är bra och vem vet? Jag träffar honom helt förutsättningslöst vilket jag tror är det bästa. Tyvärr har jag inget gott att bjuda på men det får han ta med sig. Kan göra bättre ifrån mig om vi ses igen för snart får jag ju en lön.
Jag är bra och har fått flera bevis på att jag också ser bra ut, vilket jag faktiskt gillar. Uppskattning är bra och vem vet? Jag träffar honom helt förutsättningslöst vilket jag tror är det bästa. Tyvärr har jag inget gott att bjuda på men det får han ta med sig. Kan göra bättre ifrån mig om vi ses igen för snart får jag ju en lön.
torsdag, maj 08, 2014
Johanna Eriksson ÄR min dotter
Såklart är jag stolt över henne. Hon är en unik själ med ett gott och varmt hjärta. Det är få förunnat att ha mött en så fin ung kvinna. Visst är jag hennes mor men nog är jag väl så musikalisk att jag fattar att hon har mycket att ge den här världen när det kommer till äkthet och en genuin röst och känsla för vad som är rätt eller fel. Det finns inget högfärdigt i henne, ingen känsla av att vara bättre än någon annan dessutom så är hon den sista att unna andra framgång, glädje och kärlek. Så jag ber er i gengäld göra detsamma för henne.
Nättroll finns förstås alltid men när folk med illvilja ger sig på någon som aldrig gjort någon illa så blir jag faktiskt riktigt arg. Hon är uppfostrad att ge andra människor respekt, vara ärlig och göra det hon tror på. Precis det gör hon och jag är stolt för att hon är den hon är och inte försöker springa runt och kopiera andra.
onsdag, maj 07, 2014
Out of the storm
Är det verkligen så. Out of the storm, är ett begrepp som kommit att få många nya betydelser och olika kraft under åren. Lika så har mina stormar sett olika ut över åren som gått. Just nu känner jag mig tillfreds. Med tillfreds menar jag som mitt liv ser ut så accepterar jag det. Nöjd kommer ja aldrig bli, vilket är tur då jag alltid vill utvecklas, bli en bättre version av mig själv och försöka få ett bättre liv av egen kraft.
Min självständighet har jag alltid satt högt som egenskap hos mig själv. Min envishet och brist på att lyssna på andra är jag väl lite bättre på hoppas jag. Lyssna i egenskap av att inte få för mig något och sedan köra stenhårt på det även om min magkänsla säger annat och skriker åt mig att sätta stopp. Jag hoppas att jag blir bättre på det ju äldre jag blir.
Jag har verkligen svårt att vara på ett ställe i livet och att inte vilja se mer av Sverige och av världen. Jag vill fortfarande prova på massa saker.
Jag har spelat revy, målat tavlor, sjungit i kör i hela mitt liv, startat och genomfört en gospelfestival (inte själv som tur är), varit en enastående mamma, medverkat i Maj Fants talkshow, Körslaget och varit med som anhörig i tv då min dotter tävlade i Talang Sverige.
Nu är jag sugen att prova på att vara med i någon film som statist eller vara med i en reklamfilm, kanske ta skådespelarlektioner. Helt byta bana och hitta nya sätt att vara kreativ på. Det ser ut som jag inte ska sjunga i varje fall. Det verkar inte funka alls med mitt jobb. Det har inte funkat särskilt bra överhuvudtaget sedan jag flyttade ner till stor Stockholm. Undrar vad jag ska rikta blicken mot då eftersom det inte verkar fungera alls just nu?
Begreppet Out of the storm då, för mig och många andra betyder det att man kommit ur en stor svårighet i sitt liv vare sig det gäller någonting fysiskt eller psykiskt som har uppslukat en. Jag har blivit bättre på att hitta vägar ut ur mina personliga stormar. Jag fyller 45 år i år, trots att jag har svårt att övertyga människor om det så är det så. Mina underbara vuxna barn är vuxna och klarar sig själva, jag saknar dem såklart rätt ofta men jag tycker nog jag är rätt bra på att släppa taget om dom och stötta på håll. Åtminstone hoppas jag det.
Jag har också bestämt mig för att vara så barnslig jag har lust med så länge jag orkar. Jag tänker fortfarande reagera starkt mot saker som inte går att förstå sig på som olika regler för olika människor på en arbetsplats. Det är klart det är svårt att informera om saker som gäller när alla har tagit sig egna friheter och inte längre vet vad som är de gemensamma reglerna för alla. Jag kommer aldrig växa ifrån detta. Alla människor är lika värda, har samma rättigheter och skyldigheter oavsett var i samhället man befinner sig. Det här gäller även på jobbet! Jag vill bara säga det, så det är sagt.
Jag vill också säga att alla företag borde ha kollektivavtalt - faktiskt - för det underlättar att alla får åtminstone samma grundrättigheter.
Min självständighet har jag alltid satt högt som egenskap hos mig själv. Min envishet och brist på att lyssna på andra är jag väl lite bättre på hoppas jag. Lyssna i egenskap av att inte få för mig något och sedan köra stenhårt på det även om min magkänsla säger annat och skriker åt mig att sätta stopp. Jag hoppas att jag blir bättre på det ju äldre jag blir.
Jag har verkligen svårt att vara på ett ställe i livet och att inte vilja se mer av Sverige och av världen. Jag vill fortfarande prova på massa saker.
Jag har spelat revy, målat tavlor, sjungit i kör i hela mitt liv, startat och genomfört en gospelfestival (inte själv som tur är), varit en enastående mamma, medverkat i Maj Fants talkshow, Körslaget och varit med som anhörig i tv då min dotter tävlade i Talang Sverige.
Nu är jag sugen att prova på att vara med i någon film som statist eller vara med i en reklamfilm, kanske ta skådespelarlektioner. Helt byta bana och hitta nya sätt att vara kreativ på. Det ser ut som jag inte ska sjunga i varje fall. Det verkar inte funka alls med mitt jobb. Det har inte funkat särskilt bra överhuvudtaget sedan jag flyttade ner till stor Stockholm. Undrar vad jag ska rikta blicken mot då eftersom det inte verkar fungera alls just nu?
Begreppet Out of the storm då, för mig och många andra betyder det att man kommit ur en stor svårighet i sitt liv vare sig det gäller någonting fysiskt eller psykiskt som har uppslukat en. Jag har blivit bättre på att hitta vägar ut ur mina personliga stormar. Jag fyller 45 år i år, trots att jag har svårt att övertyga människor om det så är det så. Mina underbara vuxna barn är vuxna och klarar sig själva, jag saknar dem såklart rätt ofta men jag tycker nog jag är rätt bra på att släppa taget om dom och stötta på håll. Åtminstone hoppas jag det.
Jag har också bestämt mig för att vara så barnslig jag har lust med så länge jag orkar. Jag tänker fortfarande reagera starkt mot saker som inte går att förstå sig på som olika regler för olika människor på en arbetsplats. Det är klart det är svårt att informera om saker som gäller när alla har tagit sig egna friheter och inte längre vet vad som är de gemensamma reglerna för alla. Jag kommer aldrig växa ifrån detta. Alla människor är lika värda, har samma rättigheter och skyldigheter oavsett var i samhället man befinner sig. Det här gäller även på jobbet! Jag vill bara säga det, så det är sagt.
Jag vill också säga att alla företag borde ha kollektivavtalt - faktiskt - för det underlättar att alla får åtminstone samma grundrättigheter.
lördag, april 12, 2014
Arbete ger frihet?
Fotot är från ingången på Auschwitz utrotningsläger.
Arbeit Macht Frei är ju en gammal tysk sanning och en skylt som i sin innebörd är helt hemsk. Skylten sitter över ett av nazitidens arbetsläger och ingjöt de judiska, romska, funktionshindrade och barn falskt hopp. Nedbrytningen av människorna började redan där. De människorna som inte genast blev sända in i gaskamrarna bröts ned kroppsligt med svält, hårt arbete och psykiskt i en ständig förnedring av att kläs nakna, lusas av och iklädas uniformer med Davidsstjärnan påsydda. De tvingades slåss om minsta smula och genom vilket nyck som helst kunde de bli skjutna av staben på utrotningslägret. Det är så fruktansvärt och jag vet inte varför jag väljer att skriva om det idag. Jag tror att mitt hjärta och min själ börjar svämmas över av rädsla då de främlingsfientliga krafterna vinner ny mark, människor är outbildade och många är ignoranta. Tolka mig rätt nu, det finns engagerade, utbildade och politiskt intresserade ungdomar även idag men det största flertalet verkar som de inte ens ser nyheter. Ser de inte nyheterna och lär sig vad som händer i deras omvärld så är det så oerhört lätt att missa den historik som Sverige Demokraterna bär med sig med sina brunskjortor med anhang. Det slutar ju inte där heller vi har ett skrämmande mörkertal i det här landet med fästen av brunskjortor i Malmö, Värmland och Stockholm som de stora ansamlingarna.
Vi har demokrati i det här landet och det är verkligen tur men hur skulle vårt land och världen se ut om dessa partier med fascistiska undertoner fick styra. Tror ni att de skulle värna demokrati? Yttrandefrihet? Alla människors lika värde? Vad är det väljare av dessa partier dras till? Vad är det för slags missnöje de vill ge uttryck för? Vad är det man vill uppnå? Det går inte att lösa alla problem i världsekonomin genom att skylla ansvaret på andra, det enda som har någon effekt är att samarbeta och välja att söka lösningar på problem istället för att stoppa huvudet i sanden.
Det var en debatt på facebook bara häromdagen där människor också ger uttryck för sin rädsla genom att stänga av fbvänner som röstade eller sympatiserade med SD, jag kan förstå det men det är också så dubbelt. Värnar man demokrati måste även deras åsikter få höras, förhoppningsvis så kan vi påverka varandra. Jag känner ett ansvar gentemot mig själv och mina arbetskamrater. Mina barn och min hund.
I mitt personliga ansvar för mig själv ligger att alltid försöka lösa mina problem, läsa på och försöka skapa förutsättningar för den förändring jag söker. Det hjälper inte att jag skulle t ex skylla på en människa från ett annat land för att jag inte haft möjlighet att jobba, att min ekonomi varit värdelös eller att jag varit tjock. Allt detta hamnar hos mig själv som individ och mitt ansvar för mitt eget liv. Vi måste hela tiden sträva efter att bli bättre människor, lära oss om vår omvärld och ta hänsyn till varandra. Att exkludera andra skapar inte gemenskap utan det skapar grogrund för främlingsfientlighet och andra obskyra yttringar i samhället.
Inkludera, visa tolerans och ha kärleksglasögonen på, även riktade till dig själv, så blir det lättare att överse med andra människors brister. Framför allt välsigna våra olikheter för tänk om vi alla var exakt likadana hur skulle då världen se ut? Den skulle inte funka om alla var hårfrisörer t ex ... Vi skulle alla vara väldigt snygga i håret men vi skulle tämligen snart frysa eller svälta ihjäl eller bli uppätna av vilda djur. Vi behöver vara olika för att skapa fungerande samhällen och våra olikheter gör att vi överlever tillsammans. Bara bär med er den tanken i dag.
måndag, april 07, 2014
I en nyare version
Jag håller så sakteliga på att acklimatisera mig i rollen som Harriet igen. Jag har varit barnfri i drygt ett år nu och så småningom hittar jag igen en liten pusselbit här och där i vem personen är. Jag har ju varit mamma så länge att jag har tappat bort mycket av mig själv.
Jag trivs gott på nya jobbet och jag lär mig små och stora nya saker varje dag. Det älskar jag. Jag träffar nya kunder som är trevliga och jag får känna mig lite duktig varje kväll. Jag älskar det också. För mig som kronisk duktig flicka så är det viktigt att just få känna mig duktig, skillnaden är ju nu att jag inte vill vara det i andras ögon, jag vill vara duktig i mina ögon, efter min måttstock och efter mina mål. Det är också himla skönt.
Jag har äntligen lärt mig att ta kritik utan att bli sårad. Just nu känns det så i varje fall. Jag är starkare mentalt igen. Det var en tuff resa jag påbörjade när jag flyttade från barnen och den är inte över ännu. Det är verkligen ett hårt jobb att hitta sig själv och att ta reda på hur nära jag kommit att bli den personen jag vill vara.
Jag håller på att lära mig uppskatta mig själv de flesta dagarna även om jag givetvis också har dagar då jag tycker att jag är fetast och fulast i hela världen, vilken kvinna känner inte så ibland?
Hittills har min resa inneburit oerhörda bergtoppar och djupa, magmafyllda skrevor av ensamhet, rädsla för otillräcklighet i mina och andras ögon och en evig Sisyfoskamp att kravla mig uppför den djupa brunn jag tvingas leva i. En brunn som bitvis varit så djup att jag bara anat ljuset däruppe genom blänket i vattnet på botten när jag än en gång biter ihop och tar spjärn för att ta mig mödosamt uppåt.
Jag har ingalunda det svåraste livet men jag har med all säkerhet inte haft ett enkelt liv. Jag drömmer om en liten Harrietbarack i skogen någonstans med en Helge uggla som kan ge mig kloka råd ibland. Jag drömmer fortfarande om frid och ro i ett liv så fritt från drama som det kan bli.
Jag trivs gott på nya jobbet och jag lär mig små och stora nya saker varje dag. Det älskar jag. Jag träffar nya kunder som är trevliga och jag får känna mig lite duktig varje kväll. Jag älskar det också. För mig som kronisk duktig flicka så är det viktigt att just få känna mig duktig, skillnaden är ju nu att jag inte vill vara det i andras ögon, jag vill vara duktig i mina ögon, efter min måttstock och efter mina mål. Det är också himla skönt.
Jag har äntligen lärt mig att ta kritik utan att bli sårad. Just nu känns det så i varje fall. Jag är starkare mentalt igen. Det var en tuff resa jag påbörjade när jag flyttade från barnen och den är inte över ännu. Det är verkligen ett hårt jobb att hitta sig själv och att ta reda på hur nära jag kommit att bli den personen jag vill vara.
Jag håller på att lära mig uppskatta mig själv de flesta dagarna även om jag givetvis också har dagar då jag tycker att jag är fetast och fulast i hela världen, vilken kvinna känner inte så ibland?
Hittills har min resa inneburit oerhörda bergtoppar och djupa, magmafyllda skrevor av ensamhet, rädsla för otillräcklighet i mina och andras ögon och en evig Sisyfoskamp att kravla mig uppför den djupa brunn jag tvingas leva i. En brunn som bitvis varit så djup att jag bara anat ljuset däruppe genom blänket i vattnet på botten när jag än en gång biter ihop och tar spjärn för att ta mig mödosamt uppåt.
Jag har ingalunda det svåraste livet men jag har med all säkerhet inte haft ett enkelt liv. Jag drömmer om en liten Harrietbarack i skogen någonstans med en Helge uggla som kan ge mig kloka råd ibland. Jag drömmer fortfarande om frid och ro i ett liv så fritt från drama som det kan bli.
onsdag, april 02, 2014
Mitt nya jobb
Så glad för mitt nya jobb. Lär mig massor med saker varje dag. Träffar underbara kunder och härliga arbetskamrater.
Det är så roligt att kunna tro på sig själv igen och hjärnan känns som den kokar mellan varven, vaknar med huvudvärk och så. Det är faktiskt helt okay ändå för jag trivs. Det är lättare att vara social med människo man möter öga mot öga. Det passar mig mycket bättre för då kan jag försöka tolka deras ansiktsuttryck, blick och skoja med dem litegrann. Jag gillar det! Tycker om att försöka ge god service och eftersom jag nu lär mig en ny kassa, nya saker att hålla utkik efter eller att träna in nya rutiner så trivs jag. Det finns ett schema, givna ramar för mattider o s v. Så skönt faktiskt! Jag är glad, trött, har lite huvudvärk och stärker bålen på ett bra sätt eftersom jag gärna står och jobbar. Känner mig glad - jag vet, jag skrev det förut men det är så härligt att kunna skriva det igen.
Inget långt, vackert eller särskilt imponerande inlägg men nu vet ni att jag lever i varje fall.
Det är så roligt att kunna tro på sig själv igen och hjärnan känns som den kokar mellan varven, vaknar med huvudvärk och så. Det är faktiskt helt okay ändå för jag trivs. Det är lättare att vara social med människo man möter öga mot öga. Det passar mig mycket bättre för då kan jag försöka tolka deras ansiktsuttryck, blick och skoja med dem litegrann. Jag gillar det! Tycker om att försöka ge god service och eftersom jag nu lär mig en ny kassa, nya saker att hålla utkik efter eller att träna in nya rutiner så trivs jag. Det finns ett schema, givna ramar för mattider o s v. Så skönt faktiskt! Jag är glad, trött, har lite huvudvärk och stärker bålen på ett bra sätt eftersom jag gärna står och jobbar. Känner mig glad - jag vet, jag skrev det förut men det är så härligt att kunna skriva det igen.
Inget långt, vackert eller särskilt imponerande inlägg men nu vet ni att jag lever i varje fall.
Disa 2 år, mitt hjärtas kärlek.
Varför hon är med i inlägget? Tänkte väl att ni kunde skicka min Disafisa lite kärlek även om inlägget inte direkt briljerar...
måndag, mars 31, 2014
Förväntans-nervös?!
Är nog den känsla som bäst beskriver hur jag känner mig idag. Imorgon är det första dagen på mitt nya jobb. Ett jobb där jag kommer träffa människor, få arbetskamrater och få lära mig mera nya saker. Härligt!
Många kanske tycker att ett arbete att sitta i kassa eller kundtjänst på/i en butik inte är så märkvärdigt men för mig som har levt ett liv där det bitvis varit mycket svårt så är det just - märkvärdigt. Jag tycker verkligen om de flesta människor jag möter även om vissa såklart triggar mig och får mig att välja negativa känslor. Absolut, jag är inte perfekt, dessutom så väljer man själv hur man ska reagera på den man möter. Även om det triggar dig på något sätt kan du alltid välja att låta den känslan passera. Visst är det bra? Ja, det kan du också göra. Det finns människor som väljer att såra andra också men då handlar det oftast om en egen osäkerhet som de har inom sig eller en oförmåga till empati, det är jag helt övertygad om.
Tillbaka till min arbetsplats. Den heter Brisak som betyder Bröderna Isaksson och ligger i Gustavsberg. Det är lite roddigt att ta sig dit utan bil men kanske får jag råd med en så småningom. Med lokaltrafiken tar det 1 h 8 min att ta sig dit - enligt den rutten jag har provat. Ska kolla om jag hittar en annan från Tyresö till Mölnvik som busshållsplatsen heter.
Där säljer vi *glad* Trädgårdsmöbler, kläder, porslin, hundleksaker, blommor ja allt möjligt. Jätteroligt ställe. Känns lite som Dollarstore i Sundsvall faktiskt fast med ännu bredare sortiment och större yta. Den affären älskar jag ju.
Det här jobbet kommer betyda så mycket positivt för mig. Jag kommer kunna bli skuldfri, kunna spara pengar och kunna ha ett liv när jag är ledig. Det blir ju lite långa dagar där jag kommer vara hemifrån ca 12 h varje dag men det får ta den tillvänjningstid det tar.
Fick en bra fråga från en vän som undrade om jag skulle klara det? Jag svarade att jag måste för den ekonomiska stressen är ännu värre än att vara utmattad. Det är ett val jag måste göra att somna som en stock, ha lite ondare än vanligt under en period för att det ska lätta senare förhoppningsvis.
Jag har inte möjligheten att vara sjuk trots att min kropp säger annat för då får jag inget liv.
söndag, mars 30, 2014
En snyfthistoria?
Som ni vet är min dotter med i Talang Sverige i år. Jag är oerhört stolt över henne och som Johannas mamma så vill jag bara säga. Min dotter eller andra sjuka människors livsöden inte får degraderas till att kallas snyfthistorier. Det är ju ett oerhört cyniskt sätt att se på andra människor tycker jag. Det är helt enkelt inte okej.
Det är precis som att säga att din mamma som har cancer bara får massa sympatipoäng så hennes eller din oro ska inte tas på allvar. Nej, anledningen till att jag skriver detta är att folk liksom inte kan låta bli att vara troll på nätet på olika sätt. Utan att nämna källan kan jag direktcitera en persons inlägg om min dotters framförande på talang.
"äntligen en snyfthistoria som faktiskt sjöng jävligt bra.. vacker mjuk röst till och med jag som är så kräsen gillade johanna skarpt! /../"
Visserligen var det ju fint sagt att han gillade henne men att nedvärdera hennes livsöde till att kalla det en snyfthistoria upprörde mig faktiskt. Jag har haft det skramlandes i bakhuvudet hela dagen och har inte klarat av att släppa det. Mycket märkligt hur vissa saker inte liksom släpper en. Jag drar dock slutsatsen att människorna som uttrycker sig så handlar det om brist på empati, att aldrig haft ont en dag i sitt liv (vilken dröm) eller helt enkelt att det handlar om någon sorts skruvad maktkänsla, vad vet jag.
Det är också alldeles möjligt att jag överreagerar eller är överkänslig. Fast jag tycker nog att vi borde vara mer omtänksamma om varandra än så. Jag tycker att vi borde bry oss om varandra tillräckligt mycket för att behandla och bemöta varandra med respekt oavsett vad vår personliga åsikt är.
Det är så illa att i min tankevärld behövs alla människor, alla som tänker olika, ser olika ut, har olika bakgrund, sexuella preferenser, religioner, människor med downs syndrom, funktionshinder såväl psykiska som fysiska. Vi är alla fantastiska och än hur konstigt det låter så behöver vi varandra med våra olikheter och våra likheter.
Det är min åsikt och den står jag för.
Kärlek är så viktigt och är det enda vi kan slösa med och som bara ökar.
Det är precis som att säga att din mamma som har cancer bara får massa sympatipoäng så hennes eller din oro ska inte tas på allvar. Nej, anledningen till att jag skriver detta är att folk liksom inte kan låta bli att vara troll på nätet på olika sätt. Utan att nämna källan kan jag direktcitera en persons inlägg om min dotters framförande på talang.
"äntligen en snyfthistoria som faktiskt sjöng jävligt bra.. vacker mjuk röst till och med jag som är så kräsen gillade johanna skarpt! /../"
Visserligen var det ju fint sagt att han gillade henne men att nedvärdera hennes livsöde till att kalla det en snyfthistoria upprörde mig faktiskt. Jag har haft det skramlandes i bakhuvudet hela dagen och har inte klarat av att släppa det. Mycket märkligt hur vissa saker inte liksom släpper en. Jag drar dock slutsatsen att människorna som uttrycker sig så handlar det om brist på empati, att aldrig haft ont en dag i sitt liv (vilken dröm) eller helt enkelt att det handlar om någon sorts skruvad maktkänsla, vad vet jag.
Det är också alldeles möjligt att jag överreagerar eller är överkänslig. Fast jag tycker nog att vi borde vara mer omtänksamma om varandra än så. Jag tycker att vi borde bry oss om varandra tillräckligt mycket för att behandla och bemöta varandra med respekt oavsett vad vår personliga åsikt är.
Det är så illa att i min tankevärld behövs alla människor, alla som tänker olika, ser olika ut, har olika bakgrund, sexuella preferenser, religioner, människor med downs syndrom, funktionshinder såväl psykiska som fysiska. Vi är alla fantastiska och än hur konstigt det låter så behöver vi varandra med våra olikheter och våra likheter.
Det är min åsikt och den står jag för.
Kärlek är så viktigt och är det enda vi kan slösa med och som bara ökar.
fredag, mars 28, 2014
Idag har jag tränat
Himmel vad det är skönt efteråt, jag borde unna mig det oftare.
Jag har också fixat mitt rum och möblerat om i det ännu en gång. Snart får jag nog till det. Jag skulle behöva hämta en säng i Täby men det är lite klurigt att få till det. Dessutom så har inte den jag är inneboende hos möjlighet att hjälpa mig med det. Ifall någon vänlig själ har tid kontakta mig via Facebook. Tid som passar är före kl.14.00 eller efter kl. 16.00 på söndag. Jag bor i Tyresö och sängen som är 120 cm bred och 200 cm lång med träram finns i Täby. Har du möjlighet och hjärta att hjälpa mig vore det fantastiskt. Dessutom så behöver personen utrymmet den upptar då det packas för flytt och det nuvarande huset är litet. Please?!
Nog om detta, det är fredag. Var tog den här veckan vägen egentligen? Jag fattar ingenting. Vroom sa det så var det från måndag till fredag, lite liksom på en gång.
Det är skönt att vara lätt om hjärtat men jag vet att nästa fredag kommer jag vara helt slut efter min första arbetsvecka. Tur jag fixat med lite pyssel idag. Jag måste också planera för mina mellanmål så jag lägger upp dem på ett bra sätt till arbetet. Det kommer ju kräva lite tid men jag misstänker att efter ett tag, några missar och lite tid kommer det bli bättre och bättre. Dessutom kommer min ekonomiska stress övergå i en positivare känsla där jag är slutkörd efter arbetet visserligen men jag kommer slippa oroa mig för att det inte går ihop. Jätteskönt.
Tittar på Let's Dance för att de jag är inneboende hos vill se. Själv är jag måttligt intresserad ska jag ju säga. Jaja, det är snart slut i varje fall.
Imorgon kväll blir det lite hemmafest, det ser jag fram emot. Kul!
Jag har också fixat mitt rum och möblerat om i det ännu en gång. Snart får jag nog till det. Jag skulle behöva hämta en säng i Täby men det är lite klurigt att få till det. Dessutom så har inte den jag är inneboende hos möjlighet att hjälpa mig med det. Ifall någon vänlig själ har tid kontakta mig via Facebook. Tid som passar är före kl.14.00 eller efter kl. 16.00 på söndag. Jag bor i Tyresö och sängen som är 120 cm bred och 200 cm lång med träram finns i Täby. Har du möjlighet och hjärta att hjälpa mig vore det fantastiskt. Dessutom så behöver personen utrymmet den upptar då det packas för flytt och det nuvarande huset är litet. Please?!
Nog om detta, det är fredag. Var tog den här veckan vägen egentligen? Jag fattar ingenting. Vroom sa det så var det från måndag till fredag, lite liksom på en gång.
Det är skönt att vara lätt om hjärtat men jag vet att nästa fredag kommer jag vara helt slut efter min första arbetsvecka. Tur jag fixat med lite pyssel idag. Jag måste också planera för mina mellanmål så jag lägger upp dem på ett bra sätt till arbetet. Det kommer ju kräva lite tid men jag misstänker att efter ett tag, några missar och lite tid kommer det bli bättre och bättre. Dessutom kommer min ekonomiska stress övergå i en positivare känsla där jag är slutkörd efter arbetet visserligen men jag kommer slippa oroa mig för att det inte går ihop. Jätteskönt.
Tittar på Let's Dance för att de jag är inneboende hos vill se. Själv är jag måttligt intresserad ska jag ju säga. Jaja, det är snart slut i varje fall.
Imorgon kväll blir det lite hemmafest, det ser jag fram emot. Kul!
torsdag, mars 27, 2014
Att vakna med ljuset
Det var verkligen underbart att vakna idag. Vakna med glädje och framtidstro det var bra längesedan det hände. Känns fantastiskt kul att jag ser att jag kommer ha möjlighet att bli skuldfri och tack vare att jag bor så billigt kommer jag kunna betala massor till de jag är skyldig pengar. Fantastiskt! Jag är också glad att jag med tanke på mitt begränsade utrymme att bo på också har begränsade möjligheter att köpa på mig en massa saker. Jag kan lägga mitt fokus på andra saker och det känns fantastiskt. Jag kommer kunna spara pengar också om jag fortsätter att leva så snålt jag kan.
Att vakna med ljuset är rubriken och för mig innebär det att känna hopp igen. Känna hoppet om att få ett värdigt liv med en smula livskvalité. Jag har omvärderat det begreppet nu och för mig innebär det att kunna äta gott, träna på gym och kunna sköta munnen hos tandläkaren. Jag kommer kunna boka tid och ta hand om mina hål i framtiden. Känns underbart det också, även fast jag är rädd för tandläkaren.
Idag ska jag handla sköna inneskor att ha på jobbet och så ska jag se om jag hittar ett par billiga ofodrade kängor att ha. När jag betalt hyresskulden (vad underbart att säga det och skriva det) då ska jag köpa mig fina skor med klackar och en vacker klänning till.
Jag ska såklart fira mitt nya jobb tillsammans med vänner och gå ut på fredag, sedan är jag medbjuden på fest på lördag så något fint att ha på mig till de två tillfällena behövs ju.
Vad roligt det kan bli snabbt och tack vare att jag varken röker, snusar eller dricker så bränner jag inte massa pengar på onödigt skräp. Ute på krogen ska jag dricka alkoholfri drink och cola, det ni!
Att vakna med ljuset är rubriken och för mig innebär det att känna hopp igen. Känna hoppet om att få ett värdigt liv med en smula livskvalité. Jag har omvärderat det begreppet nu och för mig innebär det att kunna äta gott, träna på gym och kunna sköta munnen hos tandläkaren. Jag kommer kunna boka tid och ta hand om mina hål i framtiden. Känns underbart det också, även fast jag är rädd för tandläkaren.
Idag ska jag handla sköna inneskor att ha på jobbet och så ska jag se om jag hittar ett par billiga ofodrade kängor att ha. När jag betalt hyresskulden (vad underbart att säga det och skriva det) då ska jag köpa mig fina skor med klackar och en vacker klänning till.
Jag ska såklart fira mitt nya jobb tillsammans med vänner och gå ut på fredag, sedan är jag medbjuden på fest på lördag så något fint att ha på mig till de två tillfällena behövs ju.
Vad roligt det kan bli snabbt och tack vare att jag varken röker, snusar eller dricker så bränner jag inte massa pengar på onödigt skräp. Ute på krogen ska jag dricka alkoholfri drink och cola, det ni!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)